Många jag träffar på här uppe i Stockholm, de som kommer utanför Stockholmstrakten, har faktiskt ridigt när de var mindre men tappat intresset. Precis som många hemma!


Jag förstår inte riktigt det, jag gör verkliogen inte det, jag har nu inte ridigt seriöst på 1 år och det värker i alla mina leder och jag VILL VILL VILL. Jag har aldrig tvivlat på att mitt intresse ska försvinna, medan mina föräldrar har hoppats. Men trots 1år så är jag alltid like angelägen om att leta häst och söker febrillt efter någon att rida när jag kommer hem!

Men min fundering är på varför vi växer ifrån häststadiet? Man kan sminka sig och umgås med kompisar trots att man har hästar. Man kanske inte kan festa till klockan 5 på morgonen när hästarna ska ut vid 8 eller de bär av till tävling. Men så är det med alla sporter. Det känns som om barnen/ungdomarna blir för fina för att hålla på med hästar. Detta är tråkigt så in i helvete men jag vet inte vad jag skulle vara utan hästarna. Vem skulle Maria vara? Alla vet att hästar är mitt liv och att jag kommer att spendera mer tid i stallet än hemma. Det är för mig ganska självklart men så tänker ju tyvärr inte alla. 

Jag är inte heller den klubbande typen, jag går inte ut en fredagkväll och går på nattklubb och kör gärnet. Visst fan festar jag också, och mycket när de väl sker, men jag är mer soffnörden som hellre sätter på en bra film eller tar en långtur i skogen än går ut. 

 

 

Sen är ju en faktor i detta också att jag själv inte tycker jag är något vidare snygg och jag är definitivt inte smal som alla andra och kan ha tajta kläder som nästan trycker ur brösten ur BHn. För hade jag haft de så, det hade sett så desperat ut. Usch....


Jag ska nog hålla mig till stallet ;)


Ja, jag är väldigt medveten om detta röriga inlägg!!