10 december 2010.. 1 år sedan 10 december 2009..

Det var en hemskt torsdag, hemsk! Även dagarna innan hade jag lipat och dagarna efter lipade jag. Jag visste inte hur jag skulle göra med allt. Jag hade anklagat mig själv för detta, anklagat alla andra som rört vid honom men mest mig själv. Detta var då 2a hästen som dog, jag var ovetande att det skulle bli en 3e en kort tid efter och sedan efter det en 4e som försvann för mig..

Ett datum som föralltid kommer att sitta inbränt i mitt huvud, 10 december..
Den dag då en av dom vackraste hästarna på jorden tog sitt sista andetag, då en av dom bästa fick lämna denna jord.

Enligt mitt horoskåp (stavas?) så skulle den 10/12 vara min lyckodag. Jag slängde genast den tidningen..
Men nu har jag funderat, detta är en bra dag på sätt och vis. Jag hade varit säker på min sak, jag skulle inte kunna komma över detta på ett helt år men det gjorde jag. Jag har accepterat att han inte finns här och kan se tillbaka på våran tid tillsammans och le. Vi fick en bra tid tillsammans.. Så kommer det att säga något som att det bara var från Maj till September. Ja, jag red honom första gången i Maj tror jag och sista i september. Men all ledig tid då jag var i stallet under perioden Maj - December så var jag inne hos honom MINST en gång. Jag tog ut och ryktade honom innan mina lektioner vilket oftast betydde att jag kom försent men det var något jag struntade i.. Bara jag fick röra vid honom..

Det är hemskt på de sättet, hur man fäster sig vid ett djur. Jag har aldrig i hela mitt 17 åriga liv varit med om en sån kemi direkt. Det var som kärlek vid första ögonkastet eller ja, första steget. Jag hade ju hört massa skräckhistorier om honom, hur han var och så och jag tackar än en gång Frida Åkesson (namnet är länkat till hennes blogg) som fick mig att rida honom första gången och efter de så sa alla att vi klickade. Vilket jag kände.. Jag tror att jag var rädd när jag satt upp men självsäker när jag satt av. Så fortsatte det, jag älskade att sitta på hans rygg. Känna hans luftiga steg och bara få njuta av att släppa ivag honom så han fick sträcka ut..

Jag kan inte sitta och skriva en fin text som förra året, jag skulle kunna repetera den för allt sitter kvar i mitt huvud men jag känner mig så tom att jag bara kan fumla i mörker efter en vacker text.

Men en sak kan jag upprepa, jag vet att han har det bra och tyck ni detta är roligt och att jag är knäpp men jag kan nästan se honom. Se hur han galopperar fritt över dom gröna ängarna. Om jag sluter ögonen och slappnar av, tänker på honom så ser jag honom framför mig. Hur hans muskler spelar under den vackra och gyllenbruna pälsen. Hur hans välformade öron pekar framåt och han svävar fram, fri från alla låsningar. Sedan efter ett tag ser jag dom andra 2 veckra hästarna. På hans högre sida galopperar Sanett, den vita lilla söta ponnyn och på hans vänstra galopperar Pauline, den bruna hästan med ett hjärta av guld. Även dom är fria från sina bevär och trygga..

Fan va jag älskar dom, alla 3. Varför får just dom BÄSTA försvinna från våra sidor..

Sanett *25-5-1980 - †18-8-2009
Mister Bogart *23-6-1996 - †10-12-2009
Pauline *15-2-1964 - †8-4-2010

Här är inlägget från den 10 december 2009; http://hkmama.blogg.se/2009/december/mister-bogart-3.html


Här är bilden jag gjorde förra året. Den är inte perfekt, har mycket fel men hade bara arbetat några månader i Ps.